tisdag 3 november 2009
3 November 2008
Det var dagen då vi fick se "bönan" för första gången. Kommer ihåg varenda sekund av det där ultraljudet, trots att det nu gått ett helt år. Känns som det var igår man låg och kollade på skärmen, utan att kunna förstå att det faktiskt var på riktigt. Så mycket glädje och så fruktansvärt mycket oro! Kan inte beskriva med ord hur tacksam jag är över vad jag fick till slut. Allt annat blir fullständigt obetydligt i jämförelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår precis vad du menar! För dig måste känslan varit än mer underbar om du förstår vad jag menar? Men man glömmer aldrig sitt ul och det är mycket man inte glömmer, synd att man glömmer hur det var att snusa på sin bebis. Fattar inte hur man kan glömma??!! Vem har bestämt det? När jag tänker på det blir jag lite tårögd. Tur man filmar så man iaf kan se känslan, men känna den igen...nej det gör man inte. Förlåt att jag avslutade så negativt men det betyder inget annat än att man älskar sina barn över allt annat och egentligen inte vill missa en enda sekund av dom! =)
SvaraRaderaOJ -är det verkligen 1 år sedan vi var på detta!? Jag minns de som igår, ett fantastiskt ögonblick!! Och jag är glad att jag kunde "ge" dig denna underbara lilla varelse..=) Jag är ju givetvis själv riktigt glad och stolt över henne!! Puss o Kram/ Din sämre hälft.
SvaraRaderaFikamonstret: Jag förstår precis vad du menar. Visst glömmer man saker man aldrig trodde man skulle glömma! Jag har också glömt det där "nyföddhetssnusandet". Jättemärkligt! Fast vissa saker är ju bra att man glömmer också. Själva förlossningsskedet tex. ;-)
SvaraRaderaA: Ett år går fort när man har roligt ;-)
PUSS!
Mirakel kommer i småförpakningar... men mens tiden blir dom större...:)
SvaraRadera